Mina bröder och jag film recension

Ungdomar som sitter på en strandmur och tittar ut över det glittrande havet medan de funderar på sin framtid är en återkommande bild i Yohan Mancas debutfilm. Någonstans bortom horisonten tycks svaret finnas. Filmen utspelar sig vid den franska sydkusten, det sägs inte var, ett turistställe av enklare slag. Huvudperson är åriga Nour (Maël Rouin Berrandou), yngst i en brödraskara på fyra. Den äldste Abel drar sig fram som hantverkare, Mo försörjer sig som strandraggare eller rättare sagt poolraggare på hotell medan Hédi säljer knark. Pappan är död. Mamman är hemma och ligger i koma. Hennes pojkar vill inte att hon ska dö ensam på sjukhuset.

Som söner till immigranter och boende i ett fattigt område är framtiden oviss för dem. Fotboll på stranden är det främsta nöjet. Den enda med ett mål förutom att överleva är Nour. I motsats till sina bröder har han ett intresse, operamusik. Han lyssnar idogt när Pavarotti sjunger arian ”una furtiva lagrima”, ”en smygande tår” ur ”Kärleksdrycken” av Donizetti och försöker sjunga med. Förklaringen till att han valt just det stycket kommer längre fram i filmen.

FILMRECENSION Efter Oscarsvinnande ”Coda” kommer ännu en bio om ett ung människa vars passion för låt kolliderar tillsammans familjesituationen.

Men den här utspelar sig inom sydfransk invandrarmiljö.

Mina bröder samt jag

Regi Yohan Manca, tillsammans med Maël Rouin Berrandou, Judith Chemla, Dali Benssalah, Sofian Khammes, Moncef Farfar, Luc Schwarz, Olga Milshtein.

DRAMA ett ung människa håller vid att hitta sin passion och sin röst, dock har oddsen emot sig.

Yohan Mancas ”Mina bröder samt jag” äger flera likheter med årets stora skräll på Oscarsgalan, Sian Heders ”Coda” (om hur den enda hörande medlemmen inom en döv familj försöker kombinera sin plikt gentemot familjen tillsammans med en knoppande passion på grund av sång).

Här existerar skådeplatsen enstaka somrig kuststad i södra Frankrike, var unge Nour (Maël Rouin Berrandou) bor i enstaka nedgången bostad med sina tre äldre bröder; den sammanbitna patriarken Abel (Dali Benssalah), den diplomatiske träningsnarkomanen och självutnämnde kvinnotjusaren Mo (Sofian Khammes) och den impulsive, aggressive knarklangaren Hedi (Moncef Farfar).

Tillsammans har bröderna ansvar till sin döende mamma, såsom ligger inom koma inom ett från rumme

Filmrecension: Mina bröder och jag &#; den vackraste film jag sett på länge

Mina bröder och jag
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 maj
Regi Yohan Manca

Den vackraste film jag sett på mycket, mycket länge. Berörande, engagerande, originell, unik &#; den sticker ut på många sätt och har många lager i berättelsen. En film som både känns mycket realistiskt och samtidigt ger hopp om människor. Sorglig och hoppingivande på samma gång. Om klassklyftor, om musik och kulturens kraft och opera i synnerhet, om liv och död och om att vara människa.

Huvudpersonen Nour är en årig pojke som bor med sin tre äldre bröder i en fransk kuststad dit massor av turister kommer på sommaren. Sommarlovet har precis börjat men för Nour betyder det arbete. Han ska göra samhällstjänst på sin skola, det vill säga plocka skräp, måla fönster med mera samtidigt som mer välbärgade barn springer förbi honom i korridoren på väg till sommarkurser i judo eller sång.

Nour och hans bröder är fattiga och turas om att se efter deras mamma, som ligger döende i koma ett rum i lägenheten. Bröderna måste tillsammans kämpa för att få in pengar till hyra, mat och mammans sjukvård. Det är en tuff kamp för fyra bröder.

M